Teodorescu: Från omöjligt till nödvändigt på ett år
LEDARKRÖNIKA Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning
där samhällsproblem inte förnekas, förskönas eller förtigs.
15:00 - 25 nov, 2016
Det finns ett före och ett efter. Före den 24 november
år 2015 stämplades den som varnade för konsekvenserna av den då förda migrationspolitiken
som främlingsfientlig, rentav rasistisk. Efter den historiska presskonferensen,
där en allvarsam statsminister Stefan Löfven (S) och en gråtande Åsa Romson (MP)
deklarerade att Sverige behövde ett "andrum", varför migrationspolitiken
behövde stramas åt och anpassas till EU:s miniminivå, gick det slutligen inte längre
att förneka målkonflikten mellan en stor migration och den svenska välfärdsmodellen.
Således: ju mer kapabel någon var att i tid resonera kring alternativa
utfall och se riskerna med avsaknaden av ett långsiktigt hållbart mottagande, desto
mer främlingsfientlig och inhuman - ju mer okunnig, nonchalant eller "naiv"
à la Romson, desto mindre främlingsfientlig och därmed humanistiskt högstående.
Men illusioner är till för att brista. När också Miljöpartiet,
i regeringsställning, indirekt tvingades att bekänna att syftet med de nya reglerna
var att göra Sverige mindre attraktivt som flyktingland gick det inte längre att
fortsätta att hävda att push- och pull-faktorerna, som förklarar varför människor
flyttar från ett område som en följd av negativa förhållanden där och till ett annat
på grund av positiva förhållanden, saknar betydelse för migrationens storlek. Hade
den dåvarande svenska migrationspolitiken inte utgjort en sådan positiv pull-faktor
hade det ju inte heller funnits anledning för regeringen att strama åt den. Självklarheter
kan tyckas för den som förstår hur incitament ger upphov till olika utfall, men
dessvärre behöver det påpekas eftersom oförståelsen går igen på många andra områden
i politiken än i dag.
Under det gångna året har mycket sagts och skrivits i frågan,
inte minst på denna ledarsida. Det har vi fått mycket beröm för, men också en del
kritik (förhållandet är 90/10 vilket nog förvånar de mest indignerade kritikerna
som inte sällan har odlat sitt varumärke på att positionera sig mot GP:s ledarsida).
Varför har vi då vänt och vridit, analyserat och problematiserat och vecka efter
vecka återkommit till frågor kopplade till migration och integration? Vad är vår
agenda, egentligen?
Vår agenda har sedan jag tillträde för 1,5 år sedan varit att
visa på målkonflikter (ja, de är knepiga, därav namnet), att resonera kring konsekvenserna
av de olika handlingsalternativen och att i den mån det går bidra med idéer om hur
politiken ska utformas för att bättre svara mot de problem vi står inför. Migrationen,
och i nästa steg integrationen, är vår tids viktigaste frågor. Hur vi utformar våra
system och hur vi förhåller oss till dessa frågors samtliga aspekter är avgörande
för vårt lands framtid.
Segregationen som politiker av alla kulörer flitigt diskuterar
i dag uppstod inte med förra höstens historiskt stora flyktingström, den är effekten
av decennier av politiskt misslyckande och felprioriteringar. Att det kunnat bli
så, att det knappt går en dag utan rapporter om skottlossningar, gängkonflikter,
stenkastning mot blåljuspersonal, arbetslöshet, fattigdom, om skolan som inte förmår
fullgöra sitt kompensatoriska uppdrag, om människor som förtvivlat väntar i vårdköer,
beror primärt på en enda sak: politiken är reaktiv och kortsiktig, inte proaktiv
och långsiktig.
En gång i tiden gick inte minst Socialdemokraterna i bräschen
för en politik som bestod av såväl vilja som förmåga att identifiera och åtgärda
samhällsproblem. Ett sådant förhållningssätt förutsätter emellertid mycket mod och
lite ängslighet, det kräver en vision bortom att bli återvald i nästa riksdagsval.
Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning där samhällsproblem inte förnekas,
förskönas eller förtigs. För under tiden som det sker förlorar vi just tid, samtidigt
som problemen växer så till den grad att de blir svåra att lösa ens med den godaste
vilja. Detta förhållande är ett samhällsproblem i sig och går igen, inte minst ifråga
om miljö- och klimatfrågorna.
Kriget rasar fortfarande i Syrien även om nyhetsbilderna är mindre
frekventa nu mot då. Och även om regeringen Löfvens regeländringar resulterat i
att betydligt färre människor söker sig till Sverige i dag är det fortfarande fler
som kommer än som kom för bara några år sedan. Lägg därtill det stora antalet anhöriga
som väntas under kommande år. Alltmedan var sjätte kommun inte uppfyller sin mottagandekvot
av nyanlända (SVT 24/11) och fler och fler samhällsproblem förklaras med just bristande
integration. Sverige är i dag ett tudelat land med en växande etnifierad underklass,
det krävdes ingen Einstein för att se att det skulle kunna bli just såhär om man
inte anpassade systemen efter verkligheten.
Nu står vi här och jag tror att vi behöver fråga oss vilken migrationspolitik
vi hade fört om Sverigedemokraterna inte hade suttit i riksdagen och skapat århundradets
mentala låsning. Om vi hade vaknat upp i morgon och inte vetat hur det var i går,
om vi hade tvingats att börja om från början, vad hade vi då skapat för system givet
de förutsättningar vi har?
Våra politiker behöver redogöra för de exakta kostnaderna och
utifrån det sätta en kvot för hur många Sverige kan ta emot på ett värdigt sätt
varje år. Den som får uppehållstillstånd i Sverige bör erbjudas lån, inte bidrag
och de första fem åren slippa betala skatt men inte heller ha tillgång till välfärden
bortsett från skola och akutvård. Tillträdet till välfärden bör ske successivt genom
kvalificering. På så vis behåller man legitimiteten i systemet - asylrätten handlar
om rätt till skydd, inte till försörjning. När vi fått ordning på integrationen
kan, och bör, vi fortsätta sträva efter en generös migration, men när den förra
inte fungerar kommer acceptansen för den senare att eroderas.
Den 24 november år 2015 ägde en historisk presskonferens rum
i Sverige. Den visade att det inte räcker att vilja, man måste också våga välja.
Det ena är enkelt, det andra kan vara mycket svårt. Men politiken, liksom allt annat
som är viktigt i livet, kan inte utvärderas enkom utifrån intentionerna, utan främst
efter konsekvenserna. Det senaste året har regeringen visat att det går alldeles
utmärkt att vara humanist och att ta ansvar. Låt ingen intala er något annat.
Vill ni läsa mer av henne så varsågod: http://www.gp.se/av/Alice%20%20Teodorescu
G.O.M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar